Obituary för Clarence

Två veckor har passerat sedan han dog, man behöver lite tid att få smälta saker och ting. Han var en sån personlighet! Snart är alla mina hundar borta från mitt tidigare hundliv som vilde där andra faktorer fick bestämma, på den tiden när jag hade hund för sällskaps skull och de hundar som var utsatta och i behov av hjälp hade stor plats i mitt hem och i mitt hjärta.

Clarence kom år 2000 från Spanien, det är ju nuförtiden inte politiskt korrekt att ta hem en sådan hund på grund av sjukdomar och andra orsaker.  Han hade hittats skadad utanför en veterinärklinik som lappade ihop och lämnade honom till SOS som föreningen hette. Han gjorde stora avtryck även där, eftersom han inte gick att hålla innanför en hundgård. Det fick jag själv erfara vid ett tillfälle då jag  lånade Thomas och Yvonnes hundgård på Gotland då vi skulle på Sommarland. När vi kom hem hade han blivit omhändertagen av en snäll person i närheten som hade hittat honom struttandes bland trafiken på 147:an! Herregud…

claleoMed Leoni. Han älskade barn!

Han var också hunden som jag började tävla agility med, vi tog vår första pinne i hoppklass! Vi fick slita ganska hårt redan då för att nolla och komma nånstans, han upptäckte snabbt att tälten var fulla av mat och picknickkorgar, och att hålla honom fokuserad på banan var en bedrift bara det! Han var nämligen en plundrare av rang, troligtvis från sin tid som lösdrivare. Han var förskräckligt företagsam då det gällde mat! Åtskilliga nya fleecejackor och ryggsäckar har han gnagt hål på för att komma åt bortglömt hundgodis. Och plundrade gjorde han in i det sista, tror ett halvt kilo köttfärs på diskbänken slank ner så sent som i somras. Glömmer heller inte bort kycklingkråset han snodde från vasken för inte så länge sen! Han kunde knappt gå, men upp på diskbänken kunde han ta sig? Plundarhistorierna är många, ni som känt honom har säkert egna små minnen över hur han har lyckats snyta er på mat!

Han var ju i det närmaste telepatisk vad det gäller falukorv. Jag kunde bara tänka tanken på att öppna kylskåpet för att laga korv stroganoff så satt han där med sin absolut gulligaste uppsyn. Även då han var på tomten hade han stenkoll! Jag kunde tänka på att laga all möjlig annan mat utan den reaktionen, men när det vankades falukorv, det visste han precis!

Clarence hade också ett hundspråk som var utöver det vanliga. Han var väldigt dominant, men en riktig superdiplomat och mjukischef! Han löste de flesta konflikter genom ett nyanserat och talande språk, och han gick alltid segrande ur konflikterna en vän rikare. Han snackade sig igenom allt! Han har aldrig varit i ett slagsmål förutom en gång. Vi var vid ett stall där det fanns en finnig flatspoling, och ägaren tyckte de kunde hälsa. Sen försvann hon in i stallet, och där stod jag med två hundar och en spirande konflikt då ynglingen hela tiden ville rida på Clarence.

Han var väldigt diplomatisk och meddelade sig att han inte tyckte det var så roligt, men utan framgång. Eftersom mötet inte gav nånting var jag på väg att sätta tillbaka honom i bilen, men då trängde sig den där lorten förbi och skulle hoppa in i bilen! Jösses vad det small! Jag fick knappt bort honom, och jag fick själv ett par tänder i benet som jag gissar var ämnade åt nåt annat håll. Så arg har jag aldrig sett honom igen.  Ingen liten skit skulle ostraffat försöka sno åt sig HANS BIL!!!

Han älskade att vara i skogen.  I sina ungdoms dagar gjorde han mig gråhårig genom att försvinna mellan varven och vara borta i 30-40 minuter, gud vet vad han höll på med! Men i mer vuxen ålder var han ett trevligt sällskap. Han rotade under stubbar, jagade sork och åt blåbär. Han verkligen njöt av att få göra sin grej! Men på slutet valde han själv att inte följa med, han orkade inte helt enkelt.

Det senaste året har han varit hyfsat pigg. Gjorde en seniorkoll på honom (med stort omak då han var skräckslagen för veterinärer!) för ett och ett halvt år sedan, alla värden var spikrakt på det normala, men han fick då antiinflammatoriskt att äta livet ut för sin artros. Då piggade han på sig ordentligt, och började delta mer i våra aktiviteter på tomten, och han följde gärna med på prommisar fast i sin egen takt. Men de sista månaderna kändes det som att tabletterna inte hjälpte, och det upptog nog mer tid än vad jag ville erkänna att oroa mig för hur han egentligen mådde.  Han var ju väldigt gammal, han gick på sitt sextonde år och var egentligen en spillra av sitt forna  jag.  Förtvinad i musklerna, lite gaggig och ont när han gick. Fast hans ”spirit” har aldrig nånsin dalat, men några Mexikoknäppar hade han inte initierat på länge.

Allting har ju ett slut, och jag kände att han började ha för ont av sin artros och jag hade en misstanke att han inte längre mådde så bra av tabletterna. Han fick somna in i bilen utanför veterinären, med munnen full av falukorv. Han var inte rädd alls, vilket jag är fantastiskt tacksam för.  När allt har lagt sig ska han spridas i sin Rhododendronbuske som han gillade att hänga i. Då kommer han aldrig att försvinna, busken står precis vid huset. Jag kommer påminnas om hans hyss, upptåg och starka åsikter så fort jag ser den! Han har ju funnits med ett tag, så jag har några minnen på lager.

Sov gott, min vän! Du kommer aldrig blekna bort…

clarencehejdaClarence i all sin prakt och fornstora dagar

Annonser

2 thoughts on “Obituary för Clarence

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: