Dolph och hans resa

Igår tittade jag på gamla blogginlägg av en händelse. Det är väldigt roligt att se tillbaka, och tycker det är synd att jag tappat det lite mer vardagliga i min rapportering. Det är mycket som har fallit i glömska, det blev jag varse då jag läste om Dolph och vår tillvaro under hans OCD-operationer, rehab och allt efterföljande krångel som jag faktiskt helt glömt bort! Och hur sjuka jag och Leoni var under hennes tredje år på dagis! Jobbade jag överhuvudtaget?

Med Dolph så var det spikrakt bättre efter första operationen, då de valde att operera det sämsta benet för dagen. Tyvärr var det ju inte det sämsta i sin helhet, bäst hade varit att tagit benet som var värst däran på röntgenbilderna. Det var ju benet han varit mest halt i. Nu blev det inte så, och den andra operationen gick inte alls lika smidigt efteråt, jag var otroligt ledsen över hur dåligt han mådde av konvalescensen! Och hur jag tyckte att rehaben  efteråt gick bra, men hur rehabpersonalen på Ultuna inte tyckte riktigt likadant.

Det var nedslående att själv se förbättringar som de inte såg. Koppelpromenader efter koppelpromenader rekommenderades, hunden tappade all sin personlighet i stressen av att vara ung och still, mina armar var en halvmeter längre av att gå med honom i koppel och frågan var väl hur mycket kopplet hjälpte honom att hålla sig still? Han var mer i luften än på marken! Så till slut bestämde jag mig för att det fick bära eller brista. Av med kopplet och fritt spring i benen under långsam upptrappning av tid. Det gick över förväntan, med några små komplikationer. Han hängde i sina handleder till och från, och då blev det vila i form av tomtvistelse.  Han började slita sina ytterklor så hårt att han blev halt. Det åtgärdades med hovplast. Vid HD-röntgen plåtades samtidigt bogarna efter operationen, och det var ingen rolig historia. Artros i båda bogarna, och någon spets som inte skulle vara där. Men till slut planade allting ut, och vi tränade på och gjorde vårt vallprov, det första var en katastrof, men till slut kom vi med på sista VP:t den hösten och klarade det fint!

Sen dess har han inte varit halt en enda gång, och jag har inte sparat på honom alls, utan vi har tränat och tävlat efter tycke och smak. Och han fyller sex i september! Så efter en skakig inledning tillsammans, känns vi nu på topp! Han var inledningsvis lite för snäll och artig hos fåren, och fick problem med tackor som hade attityd. Det har med åren och efter kastreringen verkligen spottat upp sig, förra året visade han sig riktigt vass mellan varven! Men han är alltid väldigt bussig och rättvis. Hans styrka är antilopfår! Han lyckas alltid skapa förtroende och komma nära. Vi har börjat singla, vilket han tycker är jättekul! Däremot är fråndrivningen något vi kämpar med, han vill gärna ha ett samarbete på nära håll. Men det tar sig också, så förhoppningsvis startar vi IK2 i sommar!

IMG_1460
Min lilla solskenshistoria! heart

Vi ses!

Familjen Gustafsson

Annonser

One thought on “Dolph och hans resa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: