Förnuft vs samvete

Ja, hur resonerar man om gamla hundar? Clarence är nu halvvägs genom sitt femtonde år, och det kan man säga märks. Jag har gjort en seniorkoll på honom, och där bestämdes att han skulle få äta antiinflammatoriskt livet ut mot sin artros. Alla prover var fina, alltså inget alarmerande annat än att han är gammal, men det är ju inget brott? Han sover mycket och är ganska stel när han reser sig från bädden. Fast när det vankas promenad är han ingen bangare, idag var han med på hela prommisen på fyra kilometer, han lunkar glatt på och pysslar med sitt. Jagar sork och rullar sig i blåbärsriset. Han drar gärna igång lite mexikoknäppar med rumpfnatt på tomten, plundrar fortfarande samvetslöst allt när chansen ges och smyger busigt upp i soffan vid första bästa oövervakade tillfälle. Lite gaggig mellan varven, men inte överdrivet. Han är väldigt gammal och lever på lånad tid, men det är kär och uppskattad tid. Jag försöker hålla mig objektiv, och tycker han har alldeles för mycket spunk för att få sluta sina dagar än!

IMG_0939

Fast då har vi det här med försäkring. Jag brottades redan förra året med mitt samvete då försäkringsbrevet för hundarna kom, men bestämde mig för att fortsätta hans försäkring i alla fall. Jag kunde inte riktigt förmå mig! Men i år har den gått upp hiskeligt, från 1.500 till 2160 spänn! Han kostar alltså mer pengar än Dolph och Majken, som har dubbel veterinärvård och dessutom livförsäkringar båda två.

Så hur ska man resonera ekonomiskt? Om jag betalar premien på 2160 kronor och det händer något måste jag ju i alla fall ut med 2.500 kronor i självrisk. Det är sammantaget 4660 spänn. Det kan man ju faktiskt få en hel del veterinärvård för ändå?

För det finns ganska stora begränsningar hur mycket jag kommer utsätta honom för när det gäller veterinärvård. Dels på grund av hans höga ålder, men framför allt av humanitära skäl. Han är fullkomligt skräckslagen för veterinärer, han hamnar i ett paniskt ohälsosamt tillstånd i ett nafs! Men självklart finns det lite utrymme, skulle det inträffa en sårskada eller behövas tas något prov, då har jag mina knep för att få det att funka. Men under narkos eller kniv kommer han inte att hamna. Blir han så sjuk att jag måste gå på ständiga provtagningar tror jag inte jag kommer göra det heller.  Jag vill inte ens tänka på hur han kommer att må ifall han skulle behöva ligga inne!

Låter jag förnuftig? Hemsk? Till och med lite krass kanske? Ja, absolut. Särskilt nu, då jag inte har någon situation att relatera till. Men hur kommer samvetet må ifall det skulle inträffa något som skulle vara lätt åtgärdat med en massa stålar? Som jag inte har? Jag kan inte komma på vad det skulle kunna vara, men jag är helt övertygad om att det finns en sån åkomma. Kommer jag kunna leva med mig själv? Jag kan absolut hosta upp några tusingar till i veterinärvård om det skulle behövas, och hade jag bara haft en hund hade jag inte funderat en sekund när det gäller premien. Men nu har jag fyra, och försäkringsbrevet landar på 8.000 kronor om året.  Visst har jag råd att betala försäkringen, men det känns lite ovärt? Eller kanske inte?  Suck… 🙄

Vi ses!

Familjen Gustafsson

Annonser

7 thoughts on “Förnuft vs samvete

  1. Jag är snart i samma situation med Tilda som är 12, drygt. Idag är hon försäkrad, men om två år? Nej, jag tror inte det. Skulle det hända nåt dramatiskt i den åldern tror jag iallafall att jag skulle se det som att det är dags att släppa taget. Tror inte många veterinärer skulle rekommendera omfattande behandling eller operation av så gamla hundar heller. Och som sagt, man får en hel del veterinärvård för premiekostnaden.

  2. 15 år, jösses, du har förvaltat honom väl 👍
    Tycker faktiskt att du tänker helt rätt, jag hade nog slutat betala premien för flera år sedan p en så pass ålderstigen farbror. Man vill ju inte utsätta dom för en massa ingrepp i a f precis dom du skriver!

  3. Tack! Det är svårt när man spelar ett högt spel med samvetet. Men att få veta att andra resonerar på samma vis gör att det känns bättre! 🙂

  4. Jag kan bara hålla med föregående. Jag skulle inte heller usätta honom för nåt större ingrepp. Du är den bästa hundägare man kan tänka sig Åhza, känn dig trygg i det!

  5. Helt rätt beslut, han ska vara med dig/er och sina kompisar den tid han har kvar och slippa besök hos veterinärer och få hänga med på promenader i den takt han kan. Och när den dagen kommer så lägg pengarna på att ta hem en veterinär istället så han slipper ångesten. ❤

  6. Jag funderar på det samma när det gäller Signe, nåt år till betalar jag nog, hon är 13 men ju en liten hund och förvånansvärt fräsch för sin ålder. Men några större grejer kommer jag ju inte utsätta henne för.

  7. Första gången jag kommenterar här, men jag hade precis samma dilemma med min gamla dam förra året, hon blir 14 i april. Plötsligt steg premien ganska ordentligt och vi resonerade precis som du att premien + de vi ändå måste betala i självrisk räcker långt för en gammal hund som vi inte vill lägga under narkos.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: