All in the name of love…

Dolfan är ju en buffel av stora mått.  Det är nog en egenskap alla hanhundar besitter, men han ligger nog på den övre skalan, om inte förbi den till och med. Med rågad skopa!
Och eftersom han hela tiden utför sin buffelgrej med ett fasligt gott humör har jag inte lagt så stor vikt vid det. Han är så glad och käck,  och har alltid en överlycklig approach till allting. All in the name of love…

Jag har liksom vant mig vid att få tofflorna avtrampade varje gång jag ska öppna dörren. Och jag lyfter inte ens på ögonbrynet längre när han tvålar iväg mig en halvmeter i soffan med bogen innan han dunsar ner huvudet i knät för att bli klappad. Jag har  några exempel till, men ni kanske hajar? All in the name of  love…

Det här med dörrpasserandet har i och för sig varit en långbänk. Till en början överraskningssprängde han upp dörren, så då fick vi träna på det. Därefter tog han med sig tröskeln ut när han fick sitt ”varsågod”. Och innan dess fick han öva på att inte riva upp parketten i sina ivriga föresatser att komma först till dörren. Dock alltid med ett glatt humör! All in the name of love…

Men häromdagen rammade han Leoni på ett väldigt otäckt sätt! Vi lekte på tomten och förde säkert lite oväsen. Då kom han farande i en faslig fart, rädd att missa nåt förstås,  och fällde henne rakt till marken med en förfärlig duns! Det var absolut inte avsiktligt, men jag blev så himla arg på honom! Det kunde verkligen ha gått jätteilla, och det fick mig att fundera en extra gång på vad hans glada men dock forcerade sätt egentligen betyder. Jo, han är ganska respektlös i sin överlyckliga framfart.

Jag har nog missläst honom litegrann, och jag tror att mitt dåliga samvete har spelat en ganska stor roll i det hela. Jag fick ju med stor möda hålla honom i schack under sex månader av hans första levnadsår genom OCD-operationerna och påföljande rehab.

En hemsk tid för oss alla!  Han var alldeles förskräcklig att ha att göra med, understimulerad på gränsen till vansinne.  Han tappade all personlighet och jag hade svårt att knyta an till hunden i hans tillstånd, samtidigt som jag mådde så dåligt över att behöva begränsa honom på det här viset.

Till slut planade jag ut den sista delen av rehaben tidigare, det fick bära eller brista helt enkelt. Det var så fantastiskt befriande att få se honom springa lös, och han var så glad och lycklig! Och i det tillståndet har han nog fastnat lite,  och det för att jag inte haft hjärta att börja begränsa honom igen.

Men efter krockincidenten har jag som sagt tänkt om. Det får ju inte vara till vilket pris som helst, liksom? Han är ju världens vänligaste själ, han gör inget bakslugt eller elakt. Han har ju humor som få, och har en ohejdad glädje i allt han gör. Han är bara sjukt oförsiktig!

Så min tanke var att inte uppmuntra det där överglada tillståndet en tid framöver.  Det har varit slut på allt stormande på promenaderna och när han rör sig i huset ska det vara med ett lugnt och sansat sinnestillstånd.  Med svidande samvete och blödande hjärta  har jag satt stenhårda gränser just för honom, vid minsta lilla toffeltramp så får han gå tillbaka till soffan och inte gå ut med dom andra.  Och överraskande nog  verkar han gilla det!

Han måste ju ha upplevt mig som galet okonsekvent.  Jag har inte fattat nånting. För nu har vi fått en helt annan nivå på vår kommunikation, han är inte alls lika träskallig som tidigare.  Fortfarande en träskalle (en högt älskad sådan!),  men på ett helt annat sätt! Han har spottat upp sig ordentligt i vallningen,  han lämnar inga får i första taget. Han vände sig ju mycket om för att ”fråga” förut, men det har han så gott som slutat med.  Och efter lite tips av Alex med fållarbetet ser jag ljuset i tunneln där också!


Foto: Malin Tångring

Än så länge är vi inte klara för VP:t, men det känns inte helt omöjligt att vi kommer bli! Det är ju inte roligt att åka dit och känna att vi är sunkigt tränade, så han måste i alla fall kunna momenten här hemma om vi ska starta.  Igår satte jag och Pia upp en bana på stubben, och vi tog oss runt helt utan stilpoäng och en missad fösningsgrind. Men han gör fina hämt både till höger och vänster och drivningen funkar också bra.  Fösningen går bättre och bättre,  men jag själv måste lära mig läsa fårens väg mycket tydligare! Så vi gnor vidare.  Vallning är så himla kul!

Vi ses!

Familjen Gustafsson

Annonser

One thought on “All in the name of love…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: