Fiaskohelg med drömlopp!

I fredags eftermiddag bar det iväg till Sundsvall. Jag hade varit lite risig i magen på förmiddagen, men det hade gett med sig. Vi körde upp utan problem, jag kom väl fram vid nio-tiden. Stugan var varm och helt okej, men Leoni hade ingen lust att sova på nya stället! Hon ville vara vaken och utforska varenda liten vrå, jag tror hon somnade vid halv tolv!

På lördag morgon krånglade magen igen! Som tur var hade jag inte banvandring förrän vid två, så vi kunde ta det lungt på förmiddagen. Även den här gången gick det över, men jag kände mig lite halvdan och det är ju inte så kul när magen krånglar.

Vi skulle tävla hoppklassen först, och banvandringen kändes lite förvirrande. Jag ändrade mig flera gånger, Anna försökte hjälpa mig från läktaren för det var ett par passager jag inte riktigt blev sams med. I sista sekunden sprang jag banan, bestämde mig för bytena och blev utkastad som sist kvar på hela banvandringen! Kände mig inte helt hundra på allt, men det var ju bara att försöka göra som jag bestämt, och vilket lopp vi gjorde! Vid första bytet höll glasögonen på att flyga, och därefter gick allt så himla snabbt att jag vid vid flera tillfällen var säker på att det skulle åt skogen! Till och med på upploppet kunde jag inte vara hundra eftersom det sista hindret var en mur som orsakat lite förtret för en del hundar. Men när hon flög över den också, tittandes bakåt och undrade var jag var, så tjoade jag jäkligt högt av glädje! Vi lyckades hålla ihop det hela loppet, och snabbt hade det gått! Jag var så himla säker på att vi nollat, men fick veta att vi rivit ett hopphinder. Anna hade filmat, och när jag tittar på filmen så måste hon ha rivit med ett svanshår eller nåt, för jag hörde inte pinnen falla. Men jag blev inte ens besviken, för det var en sån fantastisk känsla när man får till det. När jag kollade på tiderna skulle vi ha vunnit om vi inte petat bommen och nu kom vi fyra. Jag kan ju inte annat än vara supernöjd med det resultatet, det var i alla fall 75 starter.

Agilityn startade ganska snart efter hoppklassen, jag tycker verkligen att Sundsvallsgänget ordnat allt effektivt. Jag var verkligen usel i det loppet med tafflig handling och dålig rörelse. Jag började med att stå i vägen för henne i slalomen så hon tog fel ingång, och därefter gick det raka spåret utför. Var otroligt irriterad på mig själv , vilken tur att hundar är sådana förlåtande varelser! Nä, det loppet är arkiverat och lagt till handlingarna…Vi åkte hem till stugbyn och började fixa för kvällen. Gav Leoni mat och lade mig med henne så hon somnade. Vaknade själv efter en stund och därefter satt jag på muggen för resten av natten!!! Min värsta mardröm blev besannad! Bortrest och magsjuk med en ettåring att ta hand om! När morgonen kom och dasspappret var slut (tacka vet jag babyvåtservetter) var jag inte mycket bättre. När jag skulle göra Leonis välling höll jag på att tuppa av och var tvungen att lägga mig på golvet. Pappa knackade på vid halv niotiden och upptäckte mig i min misär och  hade förbarmande över stackars Mary som knappt fått göra ifrån sig. Fick ett par Immodium av pappa som jag tog och hoppades de skulle börja verka snabbt.

Resten av resesällskapet var borta på tävlingsplatsen då de tävlade i klass 3. När de kom tillbaka så tog Sussie (pappas fru) och Yvonne (hennes syster) resolut hand om Leoni och forslade iväg henne till deras stuga för lunch. Yvonnes dotter Maria ville gärna köra Mary i loppen som jag var anmäld till,  och det var ju jätteroligt! Pappa bestämde att han skulle köra min bil ner, och det skulle ju inte bli förrän sent eftersom både Sussie och Maria skulle starta i klass 1. Jag blev lämnad att få vila med Ricky (Yvonnes Aussie) som sällskap vilket var en gudagåva! Började känna mig lite bättre framåt eftermiddagen och lyckades städa och packa tills tävlingarna var klara. När pappa kom och hämtade mig sjönk jag ner i framsätet och var så fantastiskt lycklig över att ha min familj med mig! Vad skönt att inte vara ensam när man känner sig så liten!

Vi kom hem ordentligt och mamma hade städat huset och skottat all snö! Vad superskönt att bara hoppa in i duschen och störta i säng. Och jag har aldrig sovit så gott tror jag…

Stort tack till Pappa, Sussie och Familjen Juhrén för all hjälp i helgen! Och tack snälla mamma för hundvakt och städning, hoppas du inte fick ryggskott av all skottning?

Nu är det dags för sängen!

Vi ses!

Familjen Gustafsson

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: