Plötsligt så händer det…

Reglerna revideras och byrackor icke stamboksförda hundar får möjlighet att samla agilitytitlar.  Men då våra placeringar på certplats kan räknas på ena handens fingrar har jag inte tänkt så mycket på det, men självklart har det varit surt när de där enstaka certen passerat över huvudet på oss och landat på nästa. Men precis i årsskiftet då reglerna trätt i kraft drämmer Mary till och nollar första klassen på Kistamässan och placerar sig fyra! De innan oss var fullcertade, och då fick vi alltså vårt första certifikatresultat! Jag vet inte om det är det allra första som delas ut, men det är nog inte långt ifrån. Skoj! Jag trodde inte mina öron då Petra efterlyste mig över telefonen, jag var ute och gick promenad i godan ro. Missade prisutdelning och allt, men fick en fin väska och lite hundmat i pris! Och en tjusig rosett!

Och här är loppet! Annelie filmade, stort tack!

Lopp nummer två var inte heller så illa, men hon rev ett hinder och då är man ju borta. Tror det blev nåt slarv på ett kontaktfält också. Men tiden var fortsatt bra, så hon gillar mattan! I det sista loppet tror jag dagen började ta ut sin rätt på gamla Märpis, det blev förskräckligt stimmigt kring några tunnelingångar! Hon ville inte alls ta till sig nån information vart vi skulle. Möjligtvis var jag också trött och rattade skeppet lite dåligt,  både jag och Annelie satt och gäspade stort i väntan på sista banvandringen. Trots cert och många koppar kaffe började dagen kännas ganska lång, jag beundrar arrangörerna som orkar ordna dessa tävlingar varje år!

När vi kört vårt sista lopp åkte vi hem, nu ska vi kraschvila så vi även orkar morgondagen!

Vi ses!

Familjen Gustafsson